25 september 2013 är en dag jag aldrig kommer glömma. Nu har det gått ett år och jag har lärt mig allt vad det innebär att leva med en obotlig sjukdom. Saker som i början kändes obekvämt som att sticka sig i fingret och att dosera insulin beroende på vad jag åt, är idag vardag. Det är otroligt hur fort man vänjer sig och anpassar sig. 

 

Jag har stött på människor med okunskap och fördomar och jag ska inte ljuga, innan jag fick diabetes visste jag inget om sjukdomen. De människor ofta tror är att diabetiker måste ta "sprutor"  och sen är man när man tagit sin "medicin" men det är så otroligt mycket mer. Den rädslan som alltid finns i bakhuvudet att man ligger för högt i blodsocker, för man har hört ett antal gånger om alla följdsjukdomar man kan få. 

 

Än så länge har jag haft väldigt tur, mitt Hba1c (ett blodprov man gör var tredje månad, där man ser hur blodsockret har legat de senaste månaderna) ligger precis som hos en "frisk" människa. Jag har haft en väldigt lätt skött diabetes och min sjukdom har inte hindrat mig i min vardag, vilket jag är otroligt glad över.