Ibland önskar jag att det gick att reblogga inlägg, ni vet när någon skriver något som man verkligen kan relatera till! Det här skrev Molly Sánden på sin blogg, precis efter hon fått diabetes. 

 

"Jag har diabetes. Diabetes. Min mun säger det och mina fingrar skriver det… men hjärnan kopplar inte. Det känns som att jag pratar om någon annan.”Blodsockervärdet har stigit några enheter så vi kanske måste öka dosen NovoRapid” kan jag höra min mun säga… hjärnan tycker mest det låter som något man kan höra i ett avsnitt av Greys Anatomy eller House… men nu hör jag det i verkliga livet. Och det handlar om mig. Jag är en av dom där olyckliga få procenten som blir drabbade. Jag är det ensamma ”En:et” i ”En på tusentals”.

När det gäller negativa saker är det så lätt att tänka ”Äh, det där kommer inte hända mig”. Jag menar, det är lätt att blunda för att människor svälter i länder lååångt lååångt bort, eller att cancer drabbar någon främling. Men när det händer en själv eller någon man älskar blir allt plötsligt annorlunda. Då kan man inte blunda längre. Det spelar egentligen ingen roll vilken sjukdom eller katastrof det gäller… jag tror det är viktigt att försöka öppna ögonen, i alla fall lite, innan det är för sent. Nu är diabetes ingen livshotande sjukdom så länge man sköter allt rätt, men jag tänker t.ex. på cancer eller liknande. Om fler började engagera sig redan innan det drabbar någon i ens närhet så hade förmodligen fler sluppit undan. "